Dopgraven vid ett annat doptillfälle.

Johanna Rudolfsson, Nelspruit, Sydafrika. Jag läste förra veckan i EFKs tidning DIREKT att under 2011 så döptes 608 människor i EFKs församlingar i Sverige. Som kristen kan man reagera olika på dessa siffror. Man kan bli glad, utmanad, uppmuntrad, tacksam, likgiltig.
Jag blev utmanad. Dagen innan, hade jag nämligen pratat dopsiffror med en sydafrikansk pastor.
Det var 10 minuters paus i det arkivseminarium som Göran Janzon höll i. Kyrkbänkarna gjorda av trä var hårda att sitta på, temperaturen i kyrkbyggnaden låg på 30 grader så en ”bensträckare” var ett tacksamt inslag denna eftermiddag.
Pastor David Mchunu valde då att inspektera församlingens dopgrav som finns utomhus genom att gå nerför de fem trappstegen. Där fann jag honom ståendes och jag försökte mig på ett skämt som kanske kunde vara roligt i den sydafrikanska kulturen också.
- Står du redo att döpa människorna? Undrade jag med ett leende. Skämtet gick hem och vi började diskutera vad dopgrav heter på engelska.
-We just call it pool, svarade han och ryckte på axlarna. Han förundrades sedan av min översättning av det svenska ordet dopgrav, Baptism-grave. Han gillade betydelsen av det och ville själv börja använda det.
David Mchunu är pastor i en församling inom Holiness Union Church, EFKs sydafrikanska samarbetskyrka, i Gamalakhe utanför Margate.
På 12 år har församlingen vuxit från 50 medlemmar till de 600 de är idag. Han berättar att han döper nyfrälsta människor hela tiden. Församlingen håller i en 4-månaders bibelkurs för dem och sedan avslutas det med att de flesta låter sig döpas. I januari döptes 54 människor och nu vid påskas hade 30 nya personer valt att gå dopets väg. Gamalakhe-församlingen är under de fyra första månaderna av 2012 uppe i 85 döpta personer. Jag undrar vad siffran kommer ligga på i lsutet av året? Nu förstår ni kanske varför EFKs dopsiffror utmanade mig!

Deltagare i arkivseminariet.  

Bernth-Åke Ottosson, Nelspruit, Sydafrika. Inom Region Afrika kommer vi att under ett år framöver arbeta med ett historieprojekt som är inriktat på att beskriva EFKs missionsarbete sedan start och hur det har utvecklats genom olika processer och skeenden. Detta dokumentationsarbete blir ett sätt att bevara, fördjupa och skapa ny kunskap inom ramen för EFKs mission. Det blir också ett sätt att möta det behov som finns  bland EFK:s samarbetskyrkor att vilja dokumentera sin egen historia. Planen är att slutprodukten ska bli en bok och anställd projektledare är Elin Kullingsjö fd Davidsson.

En annan glädjande nyhet är att Gisele Poletti Arvidsson kommer att arbeta med kapacitetsutvecklande stöd till Église Evangelique Baptiste, Centralafrikanska Republiken, RCA. Gisele har flera års erfarenhet av missionsarbete i RCA och hon kommer därför att kunna ge ett avsevärt bidrag direkt från och med sin ankomst till landet i nästa vecka.
Av olika skäl tvingades våra missionärer Marie och Tomas Arvidsson i slutet av förra året att avbryta sin missionärstjänst i RCA. Det är nu beslutat att Marie och Tomas kommer inte att fullfölja denna missionsperiod. Gisele Poletti Arvidsson kommer i ett kortsiktigt perspektiv att ersätta Marie och Tomas. Från regionledningen startar vi nu en långsiktig rekrytering av missionär till RCA.

Stefan Emilsson, Filippinerna. ”De pratar och pratar och bara fortsätter att prata på!” Nej, det är inte ett citat från vår biståndsminister, som talar om pratbistånd och att det nu får vara slut på pratet. Nej, detta är ett citat från en intervju jag gjorde med läraren Jasmine de Lasa. Jasmine är lärare för en förstaklass i en by i södra Filippinerna. I hennes klass har man nu börjat undervisa på barnens modersmål i stället för de två nationella språken. Hon säger att eleverna tidigare bara satt där och lyssnade men nu tar de aktiv del i allt som pågår i klassen.

På frågan om de, som andra skolor, har problem med att inte barnen kommer till skolan säger hon att de inte har sådana problem och dessutom ställer nu föräldrarna upp och hjälper henne i skolan. Detta är ett exempel från vårt projekt där vi introducerar modersmålsbaserad undervisning.

Vi jobbar tillsammans med vår lokala partner TAP. Projektet är också en del i det påverkansarbete som nu lett till att utbildningsdepartementet beslutat att införa modersmålsbaserad undervisning i de 12 största språkgrupperna. Vårt samarbete med TAP är ett bra exempel på hur man kan genomföra projekt som inte bara hjälper den direkta målgruppen utan där man också kan använda resultaten och lärdomarna för att påverka myndigheter. Det gör att förändringarna får ett mycket större genomslag.

Tyvärr brottas vi just nu med hur vi ska kunna fortsätta stödja detta arbete. Be gärna för både ökade personalresurser och ekonomiska medel så att vi kan vara med och hjälpa, Jasmine de Lasa, att fortsätta utveckla material och undervisningsmetoder. Be att vi ska kunna fortsätta förmå myndigheterna att också ta sig an flera av de andra 150 språken som man talar på Filippinerna.  Låt oss få höra om fortsatt prat, prat = aktivt lärande, bland eleverna i Filippinerna! Det är ett utmärkt exempel på bra pratbistånd, ett bistånd som både leder till bättre lärande och aktivare samhällsmedborgare!

Klicka på länken om du vill läsa mer om detta ämne:

http://www.philstar.com/Article.aspx?articleId=784550&publicationSubCategoryId=63

Ingvar Fredriksson, Chiang Mai, thailand. I november 1990 flyttade Erling & Ulla-Britt W. till Chiang Mai och startade vad som då kallades för Regional Centre for Asia. Först var kontoret i deras bostad i Moo Baan Sri Suk, men i maj 1992 började vi hyra på Prapas Court, Soi 3, Tung Hotel Road. Många av er som läser detta har besökt oss här och vet därför att läget och ”The Set Up” här, mitt i samhället, passar oss utmärkt. Tack, alla ni som besökt oss under dessa 20 år! Vi önskar att det alltid skall vara en plats för inspiration och information om växande mission i Asien.

I onsdags kom Dr Prapas med en stor 20 års tårta. Hon är nu 86 år gammal men ”Still Going strong”.

I missionsarbetet är samhälls- och lokal- förankring A och O. Vi gläds verkligen över 20 års gott samarbete med Dr Prapas, hon hälsar till alla som hon mött. Inte minst Kjell och Birgitta som också bodde här i huset i många år. Men dagens sanning är: För att lyckas bra i missionsarbete måste vi alltid ha bra, både nya och gamla, relationer med lokalbefolkningen.

Victor John, Gorakpur, Indien After traveling for 20 years on the road between Gorakhpur and Varanasi, first time I realized why 230 km of distance takes 6 hrs and one is completely exhausted because one feels like one has been riding a camel or an elephant. May be you have no experience in riding an elephant or a camel for 3 hours? I am convinced that these roads are not made by machines and human, they are made by ‘drunken monkeys’. Rest I leave to your imagination.

 My Easter Sunday started very early in the morning visiting three house churches on riding on a back of a motorbike. The ride was under a scorching sun and the temperature was 38C but felt like 45C avoiding with many ditches as we tried to reach our destination. It was one of the joyous moments to inaugurate a new church under a tree in the open. What a sight to celebrate with new believers, the day of resurrection that Christ’s power works well in redeeming individuals and families. I was blessed to meet another church where the 80% congregation consisted of young adults –all studying at local universities and colleges.

 Our work on writing curriculum for our entire Community Learning Centers is making a good progress. We were able to finish our first phase of curriculum for new disciples and also leadership. Community Learning Centers are places opened to access the community and meet their felt needs by providing them an opportunity to access information and meet their holistic needs.

 The work with the children who live at the railway stations and slums is continuing. At the moment we work on 8 railway stations in north India thus serving 200 kids every day. We are able to provide food for them, medical help and a place where they feel secure. Some come to stay at our Sahyog A Child center and start going to regular schools. In last 2 months we have also located three kids’ parents – from the following states Uttar Pradesh, Bihar, and Mumbai. The kids have been restored back to their respective families which are always the best for the kids to be part of their own family. 

 ASSI team at all center are doing well. They have been working hard and meeting the challenges as they come. A professor from a local university in Varanasi wants to be part of ASSI and serve with us part time. A professor from a Delhi university has become an associate with ASSI and will be a resource person for further training and equipping.

  I will not venture to speak of anything except what Christ has accomplished through me in leading the Gentiles to obey God by what I have said and done. (Rom 15:18)

Anna-Maria Jonsson, Regionledare för Latinamerika: Är alldeles nyss hemkommen från Brasilien där jag har varit i 3 veckor. Det har varit en resa med många olika intryck. Dels har vi haft ett partnerskapsmöte men deltagande från samtliga organisationer och länder som Evangeliska Frikyrkan samarbetar med i regionen. Jag har fått tillfälle att samtala med olika ledare om gemensamma planer och framtida arbete. Det har varit positivt och det känns bra. Har också på plats börjat förbereda för ny missionärsfamilj och jag måste säga att jag är tacksam att processerna i Latinamerika faktiskt gått framåt på senare tid.

Det som ändå dröjer sig kvar hos mig efter resan och som fortfarande kan få mig att le är mötet med de lokala församlingarna. Helgen 14-15 april talade jag på en missionskonferens i Aracruz, Espirito Santo, Brasilien. På lördagen var pastorer från hela regionen inbjudna och det var spännande att få tala till så många olika människor. På söndagskvällen nådde konferensen sin kulmen och när jag gjorde apell lyfte sig 1/3 av församlingen upp och gick fram för förbön. Mellan gudstjänsterna hade jag samtal med ungdomar som hade tydliga kallelser från Herren till olika länder i världen. Det känns så spännande att få vara med, få vara en bro, få be tillsammans med dessa människor och se hur Guds ande rör sig i människors liv. Många uttryckte efteråt vilken välsignelse helgen hade varit för församlingen, men jag tror att den som var mest välsignad var nog jag!

Roger Korsgren, Benjamín Aceval, Paraguay: Det var meningen att det här inlägget skulle handla om påsken, om hur vi firade den i Benjamin Aceval med den lilla gruppen som finns här. Om hur vi hade en dag med aktiviteter för 50-talet barn, bönevaka och sedan firade på söndagen, och hur roligt det kändes. Det tänkte jag skriva om. Men det blev inte så. För det revs ett hus.
Inte vårt hus. Eller någon vi kände direkt. Det var en moster till en kvinna som börjar närma sig församlingen. Hon har en tomt 20 km från Benjamin i ett område där staten har gett bort jord till människor som inte har råd att köpa mark. Där har hon och hennes man lite i taget byggt ett litet hus där de bor med sina fyra barn.
Problemet är att läget är fint. Tomten går ända ner till vattnet vid floden, med utsikt över till Asuncion. Lite för fint för fattiga människor. Tomterna bredvid ägs redan av rika människor genom bulvaner. Och grannen har haft ögonen på deras tomt ett antal år nu. Och vi lever i ett korrupt land. Och då fungerar det så här:
Grannen är bror med en politiker, presidentkandidat faktiskt. En person med inflytande alltså. Tillräckligt för att få en domare att utfärda en vräkningsorder till polisen, visserligen muntlig men tillräcklig. Ett 20-tal kravallpoliser kommer, spärrar av tomten. Endast de yngre män som grannen betalar ca 200 kr får komma in, och de börjar riva huset och kasta ut möbler och tillhörigheter på gatan. När mannen i familjen protesterar blir han arresterad, senare anklagad för att ha slagit en polisman. När tillräckligt med uppretade grannar och familjemedlemmar har samlats och någon har ringt myndigheten som fördelar marken så försvinner både vandalerna och polisen.
Allt kommer ut i media, andra politiker säger att så här får man inte göra och i andra länder skulle det vara tillräckligt pinsamt med all uppmärksamhet för att få ordning på saker och ting och kanske få lite kompensation. Icke här. Inget vet hur det kommer att sluta. För det är inte första gången, förra gången hamnade huset i floden.
Jag åkte dit för att de inte hade någon bil och något behövdes hämtas. Väl där pratade de om att det skulle regna dagen efter att taket på det kvarvarande rummet bara var provisoriskt pålagt. Jag är ingen byggare men insåg att det här inte var så svårt. Jag åkte tillbaka, hämtade en broder och köpte lite spik och så klättrade upp och spikade lite plåt. Missionärsgöra? Döm själva. Det jag vet är att korruption är en av huvudanledningarna till att länder är fattiga och människor inte får samma möjligheter att bygga sig ett drägligt liv och i detta fall ett hus